Eftersom jag även lovat lite tankar/funderingar om diabetes så kändes det som en bra idé att berätta om hur jag lever mitt liv och hur jag och my partner in crime, diabetesen, följts åt i snart 13,5 års tid.  

 

Den 11 maj 2001 diagnostiserades jag med diabetes typ 1. Jag var då 5,5 år gammal och skulle börja 6-års/nollan/förskolan till hösten. Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte så mycket från sjukhusvistelsen alls. Och eftersom jag inte har mamma och pappa runt mig i princip halva dygnet som jag skulle kunna fråga, så får den historian vänta till en annan gång. Det jag dock vet, är att jag idag inte känner till något annat liv än det där min diabetes ingår. Minnen från tiden innan den 11 maj 2001 verkar hjärnan ha raderat så allt jag minns är ett liv med diabetes. Detta kan dock vara en fördel med att få diabetes när man ändå är så pass liten. Man växer in i sin diabetes och ser det som sin "vardag". Om man exempelvis istället får diabetes när man är 12-13 år finns det ett "vanligt" liv att jämföra med och jag tror att det då är svårare att acceptera sin diabetes.

 

Men som sagt, jag var liten och låg på sjukhus tills det att mina föräldrar och jag (så mycket en 5-åring kan fixa) var redo att åka hem. Till en början var det sprutor som man drog upp insulin i och jag har bestämt för mig att det gjorde ont att ta dessa. Sprutorna byttes sedan ut till "pennor" med insulinampuller i. Blodsockertester, bestämda måltidsdoser, sprutor i mage/lår och ett hyfsat inrutat liv med rutiner anpassade för att underlätta diabetesen. Kvällsfika runt 8-tiden var en hit under många år. Värden och liknande från denna tiden har jag noll koll på, men jag kan anta att det var ganska svängigt runt när jag gick i trean (= 9 år gammal) eftersom jag under hösten när jag fyllde 10 år (2005) fick en pump. Pumpen förändrade mitt liv totalt och jag skulle inte vilja byta bort den för något i världen. Nu var det istället ett stick i ryggen var tredje dag jämfört med 21 sprutor fördelade i lår och mage under samma tid. Det gjorde ont att "skjuta" in nålen i ryggen och x antal tårar fälldes varje gång det var nålbyte. Men jag lärde mig tillslut och när jag sedan fick byta till ett par andra nålar blev situationen genast mycket lättare.

 

Med pumpen har jag blivit friare. Det är lättare att göra spontana saker, äta godis, äta pizza, träna, häva låga blodsocker - allt blev bättre. Mitt HbA1c och också förändrats till det bättre och det är så himla skönt. Desto bättre mitt HbA1c är desto bättre mår jag. Egentligen är det ganska logiskt eftersom blodsockret har legat bättre under en längre tid, men att få den bekräftelsen att HbA1c är bra ännu en gång är helt underbar.

 

Och pumpen har varit absolut fantastisk nu när det är en av de stressigaste, mest roliga, hektiska och fantastiska tid man får uppleva om börjar studera på universitet; Nollningen! Oregelbundna mattider, stressiga dagar, mycket aktiviteter, sena nätter, tidiga morgonar och så mycket mer. Med ett knapptyck kan jag ändra en inställning som gör att jag kan vänta med maten en halvtimme till. Jag kan enkelt (i alla fall enklare än med penna) justera blodsockret under aktiviteterna. Hade jag haft sprutor under denna perioden har jag faktiskt ingen aning om hur jag skulle kunna lösa livet som jag lever just nu.

 

Min diabetes och jag är bra vänner. Jag vet att vi alltid kommer att höra ihop och jag är nästan 100% säker att min diabetes har haft inverkan på hur jag är som person idag. Jag definierar inte mig själv som diabetiker - jag definierar mig själv som människa. Diabetes är en del av mig - men den är absolut inte min identitet! Visst, den har säkert bidragit - men jag är jag och inte diabetes.